En principsak

Roland Poirier Martinsson skriver i senaste Neo om Wikileaks. Han gillar verkligen inte Wikileaks, vilket förstås inte är någon nyhet för oss som sett hans tidigare debatter och artiklar i ämnet. Artikeln i Neo har ett antal poänger, av vilka en del kan bortses från utan vidare, som att han anser sig ha rätt för att alla andra debattörer tycker annorlunda, samt att vänstern borde tycka som honom eftersom de är emot yttrandefrihet. Vänsters motstånd mot yttrandefrihet har aldrig varit så starkt som deras aversion mot västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet, den röda tråd som kan leda den sämste navigatör rätt i den socialistiska åsiktsdjungeln.

Vidare anser RPM att liberaler som försvarar Wikileaks är obegripliga eftersom yttrandefriheten måste ha begränsningar och att det således hör till god liberal tradition att till exempel klassa sådant som kan vara skadligt för rikets säkerhet, individers integritet och säkerhet eller upphovsrättsinnehavares rättigheter, som illegalt.

RPM diskuterar även det amerikanska lagrummet och kommer fram till att wikileaks verksamhet med största säkerhet är fullkomligt laglig. Han hävdar dock att verksamheten skulle vara åtalbar i Sverige men utan att precisera exakt hur den skulle bryta mot ett av världens starkaste presskydd. Jag lämnar detta åt någon med mer juridiskt kunnande att bedöma. Hur som helst landar han i slutsatsen att Julian Assange bör åtalas, till skillnad mot de som läckte The Pentagon Papers, och till skillnad mot de tidningar som publicerat exakt samma uppgifter som Wikileaks.

Att RPM vill se Julian Assange skaka galler är ingen nyhet. För att vinna gillande för denna ståndpunkt väljer han (implicit) att anklaga Wikileaks för att själva ha stulit dokumenten de publicerar, vilket inget mig veteligen tyder på att de gjort. Det är av den anledningen Bradley Manning och ingen annan spenderar tjugotre timmar per dygn i isoleringscell utan någon rättegång i sikte.

Och där glider vi in på en annan del av RPM:s argumentation mot Wikileaks, nämligen att det är förkastligt att publicerar sådant som skadar "den demokratiska världen" och "det öppna samhället" istället för diktaturerna som den demokratiska världen för krig mot. Naturligtvis är USA ett mer demokratiskt land än de flesta andra i världen, men det betyder inte att det inte finns oegentligheter som mår bra av att avslöjas. Hade han argumenterat på samma sätt om dokument som visade att USA ljög inför Irakinvasionen? Och vad skiljer den argumentationen från den som diktaturerna själva använder för att stoppa intern kritik?

Min poäng är att den öppna världen måste kunna tåla en mycket hård journalistisk granskning, om den inte gör det är det ett tydligt tecken på att den är på väg bort från öppenheten. Då kan dess företrädare antingen välja att åter gå mot öppenhet eller att ytterligare sluta sig. Till slut handlar det om gränsdragningar, precis som RPM också konstaterar, och om man inte ser en plats för Wikileaks och liknande organisationer (som utan tvekan kommer att ploppa upp såväl till höger som vänster)

Man kan vara kritisk mot Wikileaks av många anledningar – deras politiska agenda, deras dysfunktionella organisation och inte minst praktarslet Julian Assange. Men att använda dem som slagträ för att minska press- och yttrandefriheten eller möjligheten för whistleblowers att avslöja missförhållanden är inte önskvärt. Vilka åsikter en nyhetsförmedlare har och hur dessa i så fall gör sin nyhetsvärdering kan man absolut ha åsikter om, och i det avseendet är onekligen Wikileaks klandervärt. Däremot omfattar tryckfriheten även den som har avvikande mening. För det som skiljer Julian Assange och Daniel Ellsberg åt är inte främst deras metoder, utan deras politiska åsikter. Och yttrandefrihetens gränser bör inte gå längs politiska skiljelinjer, som Roland Poirier Martinsson skulle vilja.

Som avslutning vill jag uttrycka en stilla förhoppning att rörelser liknande Wikileaks kan växa upp och sprida ljus över saker som pågår i skuggorna i exempelvis Iran, Kina, Israel, Ryssland etc.