Ajour

"Alla är journalister". Det är meningen som har fastnat i folks medvetande efter att Ajour öppnade dörrarna förra veckan. En ny sorts journalistik, där alla får vara med och skapa, verkar vara idén. Bakom sajten står några sociala medier-veteraner, bland andra Emanuel Karlsten och Damon Rasti. Jag uppskattar tanken. Där tar dock mitt uppskattande slut. Mer om det snart.

Själv har jag kastat ut såväl tv:n som tidningarna och får nu större delen av mitt nyhetsflöde via twitter, facebook, väl valda bloggar och en del från gammelmedias mediasajter.

Jan Gradvall kallar Ajour-gänget för gratisåkare och beklagar den riktiga journalismens nära förestående död. Även Fredrik Krohnman stämmer in i sågningskören och hyllar den äkta journalistiken, som står upp för sanning, saklighet och objektivitet, detta alltså veckan efter Aftonbladet hittade på ett regelverk som de sedan påstod att Håkan Juholt hade brutit mot… Jag lämnar öppet för en stunds tystnad medan resterna av glashuset klirrar klart.

De bägge herrarna är hur som helst inte ensamma. Ajour verkar inte fått något direkt lysande mottagande. Och kritiken håller ungefär samma ton som herrarna Gradvall och Krohnman slagit an.

Journalisternas roll är mångfacetterad, men en stor del består i att vara på rätt ställe, samt att ha kanaler och utrustning för att skicka rapporter från detta ställe. Nu har i princip alla med sig utrustning för att rapportera och till viss del finns även kanalerna - twitter, facebook etc. Däremot är det väldigt svårt för vanligt folk att sålla i den forsande floden av rapporter. Informationen finns, men man kan inte få tag på den. Den kommer för snabbt och den är gömd i en massa irrelevant skräp.

Jag vill hävda att Ajours problem är ett helt annat än vad de flesta av deras kritiker vill göra gällande. Ajour har kanske insett att det finns intressant innehåll i de sociala medierna, men de har inte hittat något sätt att visa upp det innehållet. Istället försöker de skapa nyheter av interna twitter- och kommentarsfältsdiskussioner. Det är så navelskådande att man baxnar.

Vår tids största fråga är "vad händer?", vårt intresse ligger i nuet, men vi har inte verktygen för att få svar på frågan. Gammelmedia kommer bara att kunna svara på frågan "vad hände?" och de sociala medierna kommer bara kunna svara om rätt person frågar.

Dåden i Norge i somras var ett tillfälle då twitter visade sin styrka. Mitt flöde fylldes med information som inte hittade ut i andra medier förrän lång tid senare. Allt från Moderaternas stämma till Lady Gagas frisyrbyten kommenteras på samma sätt på twitter och i bloggar. Snabbt dynamiskt, insiktsfullt, interaktivt och kvalitativt. Frågan är bara hur man gör denna upplevelse tillgänglig för den breda massan, som inte har tid, ork eller lust att följa 200 personer på twitter.

Ajour försöker inte svara på den frågan. Ajour är inte till för någon annan än sociala medier-entusiaster. Tyvärr.

För vi behöver fler spelare i medielandskapet. Vi behöver mediekanaler som bryter ny mark, som tänker nytt både journalistiskt och tekniskt.

Men ge mig en miljon och ett halvår, och jag ska ge er framtidens tidning.